Nimis

Igår körde vi mot Höganäs, kom i väg sent eftersom Elias hade en kompis som sov över (ville inte skicka hem han allt för tidigt). Hittade några kordinater på näten som skulle visa vägen till Nimis som inte är det lättaste att hitta till. Skyltar är inte tillåtna eftersom bygget inte är tillåtet.....

Det första biten dit är en ganska behaglig skogspromenad men sen börjar stigningen upp mot toppen och det är där krafterna inte riktigt är på min sida. Marken är inte helt gåvänlig, stora och små stenar och en jäkla massa rötter ska man hålla koll på så man inte stukar fötterna. Flera hade lämnat barnvagnarna längs med vägen (bara vagnarna, inga barn!!). Jag förstår inte varför man tar sig dit med småbarn!! Detta är ett mindre barnvänligt område och man behöver båda händerna för att inte drutta på ändan eller ner för branten!

Väl framme klättrar man den sista biten ner till vattnet in Lars Vilks bygge och håller alla tummar och tår att bygget ska hålla eftersom du fortfarande har en bra bit kvar ner till marken. Smalt är det med, närkontakt med främmande människor får man räkna med när man ska passera varandra i gångarna. Barnen gillade stället och klättrade på. Alexandra och Thomas tog sig upp till toppen i ett fristående utsiktstorn. Lars var själv där och spikade med sig hade han en säkerhetsvakt med öronsnäcka och skottsäker väst!! Det kan inte vara lätt att leva när man är hotad till livet men han spikade på som vanligt.

För att vara ett icke tillåtet ställe i en nationalpark drar det väldigt mycket folk, där var säkert 100 personer där samtidigt som oss. 

När vi skulle äta vår melon valde vi att göra det en bit från vakten, det kändes dumt att plocka fram stora kökskniven bakom ryggen på en beväpnad vakt (han och jag delade sten innan)! Hade även med nektariner, kex och dricka!! Guuud vilket härligt väder!!

Vägen tillbaka leker man inte med!! Det som var en jobbig nerförsbacke innan blev nu en överjäv--g uppförsbacke!! Det blev många pauser!! Fy f-n!! Det märkliga är att barn inte verkar känna av att det är jobbigt eller så är dom smarta nog att inte visa det. När vi äntligen kom upp på skogsvägen igen blev det lite lättare att gå och när toppen var nådd bar det nerför och allt pustande och flåsande började så smått avta.

När vi har på väg till bilen mötte vi många glada människor som var på väg mot Nimis och då tänkte jag bara - Stackars jäklar, ni anar inte vilken väg ni har framför er!! Ert glada leende kommer snart att bytas ut mot ett flåsande, pustande, stönade läte!!